Mera om ensamkommande flyktingbarn!

Det finns anledning att ta upp de ensamkommande flyktingbarnen igen. Det senaste som hänt är att de inte behöver söka asyl i det EU-land de först anlänt till. Det beslutet var nog riktigt, eftersom några länder gav barnen ett mottagande som knappast kan betraktas som människovärdigt.


Naturligtvis leder detta till att Sverige får fler minderåriga, som söker uppehållstillstånd. Eftersom Migrationsverket har svårt att placera dem, har vi fått en diskussion om staten helt enkelt skall kunna tvinga kommuner att ta emot dem. Förhoppningsvis blir det inte så. I en kommun, som fått flyktingar mot sin vilja, kan det sprida sig negativa stämningar, som går ut över dem.

Men är de ensamkommande flyktingbarnen verkligen barn?

Det är lättare att få uppehållstillstånd för den som är under 18 år. De som fyllt 18 år frestas att uppge att de är yngre. Migrationsverket har inte haft säkra metoder att avslöja fusk, så ett okänt antal ”överåriga” har fått uppehållstillstånd. I dagarna har det publicerats uppgifter om att Migrationsverket skall lansera en ny metod att fastställa åldern. Vi får se, hur det går!

Jag har tidigare skrivit att vi borde tala om ”ensamkommande flyktingpojkar” i stället för flyktingbarn, eftersom nästan alla är pojkar. Men det finns även flickor, och det uppmärksammades i en rapport om att många försvinner efter att ha blivit kommunplacerade. Det handlade om en flicka, som förmodligen utsatts för trafficking. Men också pojkar försvinner, och det är uppenbarligen så att de ensamkommande är utsatta för kriminalitet av okänd storlek. Därför bör polis bedriva spaning efter alla som försvunnit; inte bara efter dem som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

De ensamkommande ungdomarna har lyckats ta sig hit genom att föräldrar och släkt ställt upp och lyckats betala till en resa till Sverige. Det kan kosta mycket, om smugglare är inblandade. Men familj och släkt kan få utdelning, om den unge (som oftast är en pojke) lyckas bra i Sverige och kan hjälpa sina anhöriga i hemlandet.

Dessutom kan familjen söka uppehållstillstånd till Sverige och åberopa anknytning till pojken. Kanske var detta anledningen till att de samlade pengarna till Sverigeresan. De visste att de inte hade asylskäl, men genom att skicka honom, kan de ha hoppats att det skulle gå vägen.

Minderåriga, som på detta sätt ordnar uppehållstillstånd åt sin familj, kallas ankarbarn. Det är ett känsligt kapitel; det är svårt att få detaljerade uppgifter av Migrationsverket. Sveriges Radio har haft ett inslag, som hävdat att ankarbarnen är få, men måste ändå medge att cirka 10 % av de minderåriga är ankarbarn.

Jag vet inte hur många, som fått uppehållstillstånd tack vare ankarbarnen, men hittade en uppgift om att ett ankarbarn lyckats ge uppehållstillstånd åt sin familj på åtta personer. Han uppmärksammades, eftersom han bett om bidrag till kostnaderna för familjens resa till Sverige.

Jag tycker det är tveksamt att de som saknar asylskäl ändå kan få uppehållstillstånd genom att utnyttja ankarbarn!