Damfotboll leder till ”skadlig upphetsning”.

När damfotbollen började växa fram, försökte en sovjetisk myndighet förbjuda den. Det motiverades med att damfotboll kan framkalla ”skadlig upphetsning”. Tyvärr framgick det inte, om det var spelarna – eller åskådarna – som drabbades.

   Men det sovjetiska försöket misslyckades, och idag är damfotboll en etablerad idrottsgren. Dock har det inför det Europamästerskap som inleds i dag uppmärksammats att Internationella Fotbollsförbundet inte betalar ersättning för skadade spelare. Det gör däremot förbundet vid de manliga mästerskapen. Det motiveras med att herrfotbollen drar in betydligt mer pengar. Det är onekligen ett tecken på att det inte råder jämställdhet. Men om Europamästerskapen blir en framgång med välfyllda läktare, kommer säkert Förbundet att få tänka om.

   Jag minns att när jag för första gången såg Sveriges damlag spela en landskamp, så tyckte jag att det påminde om hur herrarna spelade cirka 20 år tidigare. Då var tempot lägre, men det fanns större möjligheter för tekniska spelare att briljera. De blev inte i samma utsträckning som idag stämplade eller söndersparkare. Jag tyckte därför att damlandslaget spelade en vacker, mycket underhållande fotboll.
   Det var också fantastiskt att följa Umeå damlags framgångar på den internationella scenen.
      Men nu har, förmodar jag, skillnaderna mellan herr- och damfotboll reduceras. Och nu drabbas också de svenska damlagen av att de bästa spelarna försvinner utomlands, men kan komma hem för att spela landskamper.

 Detta skrivs några timmar, innan Sveriges match mot Danmark skall börja. Optimismen i Sverige tycks vara stor, inte minst i kvällstidningarna. ”Allt sämre än en finalplats blir en besvikelse” skrev en av tidningarna häromdagen. Själv är jag rädd för att dylika tongångar kan framkalla stress hos spelarna, inte minst om danskarna gör ett mål i början av matchen.    

Heja Sverige!