Varför diskades Ingemar i OS-finalen 1952?

SVT har i dagarna visat dokumentären ”Det finns bara en Ingemar Johansson”. I den beskrevs kortfattat vad som kan vara Idrotts-Sveriges värsta skandal: Diskningen av Ingemar i tungviktsfinalen i OS 1952 i Helsingfors. Han blev för övrigt inte bara diskad; han fråntogs den silvermedalj han redan vunnit, och den svenska lagledningen gav honom inget som helst stöd. Tvärtom – de bad om ursäkt för hans passiva boxning.

Hur var detta möjligt?

En faktor var publiktrycket, som säkert påverkade domarna. Hela publiken höll nämligen på Ingemars motståndare, amerikanen Ed Sanders. Det hängde samman med att Ingemar vunnit på poäng över en finländare i semifinalen. Nu ville alla att Ingemar skulle få stryk!

   Publikens reaktion berodde också på att det i våra grannländer åren efter andra världskriget fanns kvar en misstro mot Sverige som sluppit kriget och hjälpt dem alldeles för lite. Den negativa hållningen kom fram i publikreaktioner flera gånger. I internationella friidrottstävlingar 1950 i Oslo buade publiken, så snart en svensk skulle tävla. När Sverige spelade mot Västtyskland i en handbollsmatch i Köpenhamn i mitten av 1950-talet, höll hela publiken på – Västtyskland. ”De föredrog sina forna bödlar”, skrev en svensk tidning.

Den finska publikreaktionen 1952 sammanhängde även med att det i Finland finns en negativ attityd till svenskar, som uppfattas som fega och feminina. Den fördomen föreföll bekräftad genom Ingemars defensiva boxning.

   För så boxades han i början av sin karriär. Han avvaktade, backade, och när motståndaren anföll, räknade han med att denne skulle blotta sig – och då kom högern.

Men det fungerade inte så bra i OS-finalen, eftersom även Ed Sanders boxades defensivt… Ingemar blev syndabocken till publikens förtjusning.

Det kan tilläggas att Ingemars backande 1952 var ingenting mot det backande som Muhammed Ali många gånger gjorde, utan någon som helst reaktion från domarna.

   Men hur kunde Ingmar förlora den silvermedalj han redan vunnit?

Det är obegripligt också för mig, men en orsak var helt enkelt att Ingmar gjort si  g impopulär i både svenska och internationella boxningskretsar. Han hade 1952 haft stora framgångar som amatörboxare och blivit uttaget till ett Europa-lag, som skulle möta amerikanska boxare. Men Ingemar vägrade att gå sin match, eftersom hans ena tumme blivit skadad. Han visste redan att han skulle bli proffs och ville inte riskera att skadan skulle förvärras. Alla övertalningsförsök misslyckades.

   Kanske var det så att svenska boxningsförbundet hade velat slippa ha honom i Helsingfors, men inte kunnat undvika att ta ut honom på grund av hans meriter.
   Den svenska lagledningen kan ha fegat och gett efter för det finska publiktrycket.

   Efter OS blev han proffs, men det dröjde, innan han erkändes som en stor talang. Jag minns en recension i en stockholmstidning av en match han vunnit. Journalisten ironiserar och raljerar med Ingemars boxning och skriver bland annat att han saknar ”Tumbas gåpåaranda”.

Det var nog tur att han inte hade den!