fredag 5 juli 2013

Varför inte bo i den kommun man arbetar i?



När jag på 1970-talet flyttade till Filipstad, var det självklart att jag skulle bosätta mig där. Och så tänkte de flesta nyanställda. I dag är läget annorlunda. Det har gått så långt att när det största företaget rekryterar personal och har sökande, som inte bor i kommunen, tycks man utgå från att de är blivande pendlare. Så företaget berättar om hur lätt det är att ta sig till Filipstad från större orter i omgivningen. I Hagfors, en annan gammal bruksort, sätter det stora företaget in extrabussar för att transportera pendlare från Karlstad.
   Men även med pendlingsmöjligheter är det i dag svårt att få sökande till jobb som kräver högre utbildning. Jag har i tidigare inlägg nämnt att ett apotek fått läggas ned i Värmland på grund av omöjligheten att rekrytera farmaceutisk personal.

   Denna förändring är en del av glesbygdsproblematiken som blir allt värre. Inte nog med att det är svårt att rekrytera viktig personal. Samtidigt minskar befolkningen, eftersom ungdomar flyttar, och det föds allt färre barn. De äldre utgör en allt större andel av befolkningen, och i framtiden bli svårt att hitta vårdare till dem.
   Många glesbygdskommuner håller därför på att kollapsa, inte minst ekonomiskt: Den krympande befolkningen, som till stor del består av pensionärer, ger inte de intäkter, som behövs för att täcka utgifterna.

   Men samtidigt finns det i storstädernas förorter tusentals unga människor -  just i del ålder, som glesbygdskommunerna behöver. Tänk om det varit möjligt att få i varje fall en del av dem att flytta och börja ett nytt liv på de orter, som behöver dem!

Inga kommentarer: