Jag växte upp i ett fiskeläge, Mollösund, som ligger på
Orust, Sveriges tredje största ö. På den tiden var Mollösund ett levande
samhälle. De flesta Mollösundsbor levde av fiske eller fiskberedning. Det fanns
också många butiker. Livsmedel kunde köpas i minst sju affärer! Det var liv och
rörelse även på vintern, för nästan alla hus ägdes av åretruntboende.
I dag är läget
annorlunda. På vintern står husen tomma. De har förvandlats till
sommarbostäder, som är värda åtskilliga miljoner.
En förklaring till avfolkningen är naturligtvis att
det idag är så gott som omöjligt att försörja sig som fiskare. Men just de höga
fastighetspriserna spelar också en viktig roll. Mollösund drabbas på samma
sätt som Venedig: Förmöget folk från övriga Italien (eller världen)
köper upp husen. Mollösundsbor frestas att sälja huset de ägt eller ärvt,
eftersom de får så mycket för det.
I Norge och Danmark har det gjorts försök att förhindra
denna utveckling. En åtgärd kan vara att införa botvång. Den som köper hus måste
bo där året runt. Det hejdar avfolkning och bromsar fastighetspriserna. Men i
Sverige har utvecklingen fått ha sin gång.
I boken ”Sveriges öar", som nu finns i ny upplaga pekar
författaren Anders Källgård på att femtio öar i Sverige på åtta år har förlorat
hela sin helårsbefolkning. Han menar att det är nödvändigt att införa
subventioner för att förhindra fortsatt avfolkning. Det kan i varje fall bromsa
utvecklingen.
Det pekar utvecklingen i våra nordiska grannländer på. De har
nämligen även tillgripit subventioner och uppenbarligen med framgång.
Men jag är rädd för att utvecklingen i Mollösund och några
andra fiskelägen i Bohuslän gått för långt. Vem blir den siste
Mollösundsbon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar