Att vingla omkring i sjukvårdens labyrinter.

I september bloggade jag två gånger om att jag fått problem med mitt opererade ljumskbråck. Det hade börjat göra ont. Efter ett andra besök på min VC fick jag en doktor att skriva en remiss till Centralsjukhuset i Karlstad. Det kändes bra att jag fått remissen, inte minst för att det högg till ordentligt i ljumsken, när jag en dag satt mig ned i vardagsrummets soffa och utan att tänka mig för slängt upp benen på soffbordet. Usch vad det sved! Precis så kändes det när jag fick bråcket för snart ett och ett halvt år sedan.

   Oktober månad hade just börjat. Jag hade hoppats att få bli undersökt av en specialist någon gång i början av november, men insåg snart att det skulle bli svårt.Tiden gick, och svaret dröjde.

   Måndagen den 11 november fick jag ett brev från Landstinget i Värmland. ”Nu har jag fått en tid!” tänkte jag. Men brevet kom från doktorn på min VC, och det var daterat den 14 oktober. Han bekräftade att remissen var klar, men att han ville träffa mig ändå. Jag hade bett honom förnya recepten på två läkemedel. Han tyckte att det ena var olämpligt för mig och ville diskutera det med mig.

Men varför kom hans brev till mig nästan en månad efter det att han skrivit det?

Jag frågade i receptionen på min VC och fick svaret att läkarsekreteraren inte hunnit skriva tidigare.Märkligt!

Doktorn fick jag inte tag på. Han skulle inte jobba på vår VC på ett tag.

Så det var bara att fortsätta att vänta.

Den 18 november kom det ett nytt brev från Landstinget, daterat 14 november. ”Bättre sent än aldrig”, tänkte jag, när jag såg att det hade rubriken ”Bekräftelse av mottagen remiss”. Men det ångrade jag  inför  fortsättningen:

”Du kommer att bli kallad inom 8 veckor”.

Att bli kallad inom 8 veckor är väl inte samma sak som att få komma till doktorn inom 8 veckor?

   Jag hade i september börjat kämpa för att bli undersökt, men skulle tydligen inte få komma till kirurgen förrän en bit in på 2014.

Men värst av allt var att jag, enligt brevet, INTE skulle bli kallad till Centralsjukhuset i Karlstad utan till Arvika.

   Jag tycker i och för sig att Arvika är en trevlig stad. Men den ligger ganska långt från Filipstad.  Inte så långt fågelvägen, men per bil måste jag, i varje fall vintertid, först åka till Karlstad, och därifrån vidare mot Arvika. Som filipstadsbo är jag vid kontakter med sjukvården ofta tvungen att åka till Kristinehamn eller Karlstad, eftersom det mesta är nedlagt här. Ska vi som drabbats av nedmonteringen av vården vara tvungna att åka ända till Arvika, när det är möjligt att få hjälp på halva avståndet?

    Dessutom hade kirurgen i Karlstad tagit emot mig för en efterkontroll av operationen. Jag blev undersökt av en doktor, som med fingrarna kunde konstatera att det inopererade nätet hade ”korvat sig”. Det tyckte jag lät något oroande, men han sa att det var ok.

Jag ville gärna bli undersökt av honom igen. Vad hade hänt med korvningen?

  

Vad skulle jag göra för att få komma till Karlstad?

VC i Filipstad kunde ge någon hjälp.

Jag bestämde mig för att börja med att ringa till kirurgen i Arvika. I brevet jag fått fanns ett telefonnummer dit. Naturligtvis kom jag till en telefonsvarare, som bara hade två svarsalternativ, att avboka tid eller att beställa journalkopior. Om jag valde avboka tid skulle jag ange den tid jag ville avboka. Någon sådan hade jag inte, men jag valde det alternativet ändå och talade in budskapet att jag inte ville komma till Arvika. Några timmar senare blev jag uppringd av en sjuksköterska i Arvika, som förstod mina synpunkter och sa att hon skulle skicka tillbaka mitt ärende till Karlstad.  

    Jag misstänkte att det inte var lämpligt att sitta och vänta på att kirurgen i Karlstad skulle ringa upp mig. Troligen, tänkte jag, ses det inte med blida ögon att jag tackat nej till Arvika. Då kan jag bli kvar sist i kön under lång tid. Bättre då att ta tjuren vid hornen!

Så jag ringde till kirurgen i Karlstad efter att ha studerat dess telefontider. Men vid första försöket sprack det direkt, telefonkön var fulltecknad, och jag ombads att försöka en annan gång.

Den 28 november kom jag fram direkt.  Jag drog min historia och nämnde att jag tackat nej till Arvika men ville till Karlstad. Jag sa också att remissen skickats frånVC i Filipstad senast 14 oktober. Då fick jag ett oväntat svar. Remissen hade kommit till Karlstad 15 november. Jag protesterade, men sjuksköterskan (jag förmodar hon var det) hävdade bestämt att min läkare på VC i Filipstad hade skrivit remissen 14 oktober inte skickat den.

 I så fall blev den liggande en månad på min VC, innan den startade färden mot Karlstad.

Hur kan det bli så? Är det läkarsekreteraren som inte hinner?

Samma förmodade sjuksköterska sa att hon skulle prata med en kollega och sedan ringa mig. Det gjorde hon också. Hon påpekade då att mitt nej till Arvika gjorde att jag ramlat ned i kön, men att hon ändå skulle göra allt för att jag inte skulle behöva vänta alltför länge.

Jag hoppas hon går från ord till handling!