Behärskar SVENSKA studenter ej SVENSKA språket?

Dagens studenter har så dåliga kunskaper i svenska språket att de har svårt klara av undervisningen och kurslitteraturen.  När de tenterar är risken stor att de inte förstår frågorna. Minst lika illa, när de ska skriva något själva. Deras ordförråd är begränsat och ”den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.” Allt enligt historielärare från två universitet i en debattartikel i UNT 2/1.

Dessutom saknar de flesta studenter grundläggande kunskaper i historia, när de kommer till universitetet, men det accepterar universiteten genom att anpassa undervisningen till studenternas förutsättningar. (Märkligt!)

Historien upprepar sig: För cirka 20 år sedan fick jag av en docent i historia höra att lärarna vid hans universitet gjort diagnostiska prov på studenter, som skulle starta sina studier i historia. ”Men resultaten var så deprimerande att vi slutade med det.” Han nämnde också att han under sin egen grundskoletid inte lärde sig någonting i historia, ”däremot allt om fem byar i Indien”. Det var det han sysslat med i det s.k. so-ämnet.

Och ungefär samtidigt klagade lärarkandidater vid dåvarande högskolan i Karlstad om att de hade problem med svenska språket. De efterlyste "kortkurser" i stavning. De skulle bli lärare i – svenska!

Kunskapsförsämringen i skolan är en process som pågått mycket länge. Nu talas det om en nedgång sedan 1990-talet eller början av 2000-talet, men det började långt tidigare. Den yttersta orsaken till dagens situation är politiska beslut att reducera skolans uppgift att ge eleverna kunskaper och färdigheter och i stället betona behovet att fostra eleverna till goda medborgare. De tankarna förde redan Hitler fram i sin bok Mein Kampf på 1920-talet. I Sverige dök de upp i slutet av 1940-talet och slog igenom i skolreformer under det fortsatta 1900-talet. Drivande parti var socialdemokraterna.
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet 1969, måste alla elever pressas in i en enhetlig kostym, och det krävde radikala förändringar. De många yrkesinriktade ämnena försvann. Skoltrötta elever skulle istället klaras genom sänkta krav på alla elever. Teoretiska ämnen som orienterar om samhälle, kultur och natur liksom språk och matematik reducerades kraftigt. I stället stärktes övningsämnena och ett ”Fritt valt arbete” infördes. Men i det fick eleverna inte fördjupa sig i ett läroämne, en tydlig markering om likgiltighet för kunskap och färdigheter.

Ämneskunskaper och intellektuellt arbete hade nu fått en negativ klang liksom orden ”bildning” och ”undervisning”. Socialdemokratiska utbildningsministrar undvek att säga att skolans mål var att ge kunskaper. Inte minst Lena Hjelm-Wallén sa att hon föredrog en ”ny form av kunskap men det är väl inget för akademiska finsmakare.”

Om allt detta skriver Göran Hägg i sin bok Välfärdsåren:

”Den som förfäktade kunskapers värde sågs som fiende till demokrati och jämställdhet. På något sätt var övning i att titta på TV mer demokratiskt än läsning av böcker”.

Både betyg och läxor ansågs opassande för den nya skolan. En utredning menade att ”betyg har den negativa följden att skolarbetet inriktas på att meddela kunskaper och färdigheter”. Dessutom ansågs betyg strida mot jämlikhetstanken. Hela grundskolan skulle på sikt bli betygsfri. En läroplan förbjöd läxor i grundskolan.

   Ett annat mål gick ut på att förändra lärarens roll. Framför allt borde inte katederundervisning förekomma. Kommunförbundet ville förbjuda det!

 I stället skulle eleverna syssla med grupparbeten, men då handlade det inte i första hand om att få kunskaper. Viktigare var att lära sig arbeta i grupp.

Göran Hägg igen:

I ämnet svenska ”härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen”. Eller man hade ”bikupa”: ”alla elever sitter och pratar högt med varandra.”

I engelska infördes ”direktmetoden”: ”Läraren skrek en fras, eleverna imiterade och skulle efterhand identifiera begrepp och grammatik. Det var reaktionärt att inte tro på det”.

”Det blev på modet bland pedagoger att förneka problemen med oordning och disciplin. Eller sa man att allt löste sig med nya metoder. Med tiden hävdades att oordning var önskvärt och tecken på den frimodighet den nya skolan skapat. Eller tvärtom en sund reaktion mot den auktoritära anda som rådde i skolan.”

Naturligtvis innebar reformerna att det uppstod problem i skolan – och inte ”bara” i form av fallande kunskaper. Helt fantastiskt att i dag ledande socialdemokrater kan hävda att skolan fungerade bra ända till 1990-talet!  Det får mig att tänka på ”Bagdad Bob”, presstalesman för Saddam Husein, han som förnekade att USA:s invasion haft några framgångar, fastän stridsvagnarna nästan var inom synhåll.

På 1980-talet kom det uppgifter om två undersökningar, gjorda 1964 respektive 1980. Enligt båda låg Sverige i den absoluta botten i matematik. 1980 hade våra 13–14-åringar sämst resultat tillsammans med Swaziland och Nigeria. Det ledde till kommentarer om att vi låg på "ulandsnivå i matematik".

 Dessa undersökningar försökte dåvarande Skolöverstyrelsen hemlighålla med motiveringen att de ”måste bearbetas”. Tyvärr vet jag inte mera om det. Men alla internationella jämförelser bör tas med en viss nypa salt. Resultaten kan säkert ifrågasättas. Kanske är tillförlitligheten bättre hos de senaste.
I TIMSS-undersökningen 1995 låg svenska elever i gymnasiets årskurs 3 på andra plats i matematik. 13-åringarna var medelmåttor och under genomsnittet i några delområden

I TIMSS 2003 hade det skett en kraftig försämring. Den var större än för något annat land som deltagit både 1995 och 2003. Försämringen fortsatte 2008.
I de s.k. PISA-undersökningarna hade Sverige bra resultat år 2000 (den första undersökningen) och 2003, men 2006 gick det sämre, framför allt i matematik.
2009 läste svenska elever sämre än vad de gjort i tidigare PISA-undersökningar och deras relativa position i förhållande till övriga deltagande länder hade också sjunkit. Sveriges resultat i matematik 2009 var signifikant lägre än 2003. Det var också stora skillnader i prestationer mellan de svenska skolorna.

Två kommentarer till allt detta:

1. Det är inte troligt att det skedde en kraftig förbättring av svenska elevers prestationer 1980-1995.
2. De problem som svenska studenter vid universiteten har enligt sina lärare bör ha uppstått under deras grundskoletid. Kommer den problematiken fram i PISA- och TIMSS-undersökningarna?

Nedmonteringen av den svenska kunskapsskolan pågick i minst 40 år. Naturligtvis kommer det också ta tid att återskapa den. Ett exempel: Vi har fått en ny lärarutbildning, inriktad på att ge nya lärare just bättre ämneskunskaper, men det dröjer ändå flera år, innan lärare, som genomgått den utbildningen, är ute på arbetsmarknaden.

Ändå anklagar de rödgröna partierna nu framför allt Jan Björklund för att Sverige fortsatt att rasa i internationella jämförelser. Socialdemokraternas kunskapsförakt och tro på pedagogiska dagssländor är ju huvudförklaringarna till dagens situation! Det skall dock tilläggas att det skett viss tillnyktring i partiet.
Ansvariga är också vissa universitetspedagoger som aktivt verkat för flumpedagogiken: bort med betyg och läxor, mer utbildning i pedagogik, mindre i ämneskunskaper, grupparbete istället för lärarledd undervisning. Några av dem har varit verksamma i Karlstad, där alltså blivande svensklärare behövde kortkurser i stavning.

.