Befolkningen i Filipstad har minskat oavbrutet i mer än 50 år. Det är inte förvånande. Kommunen ligger i västra Bergslagen, där de gamla näringarna (gruvor och bruk) i stort sett försvunnit. Kommunen är stor till ytan, men större delen utgörs av glesbygd.
Men 2012 ökade faktiskt befolkningen. Det blev stora rubriker i lokaltidningen, och företrädare för kommunen menade att nu ”har utvecklingen vänt”. De trodde att människor har upptäckt ”hur trevligt det är att bo i Filipstad”. Som en positiv faktor nämndes att stadens torg fått en ny scen, sponsrad av företag i Filipstad.
Men den som tittar lite närmre på befolkningsstatistiken upptäcker snart att befolkningsökningen i Filipstad sammanhängde med att ovanligt många somalier blev invånare i kommunen. Det kan knappast vara så att de hemma på Afrikas Horn fick höra talas om den där scenen i Filipstad och bestämde sig för att emigrera. De flesta kom säkert till Sverige som asylsökande och anvisades till flyktingförläggningen i Filipstad. Under 2012 fick de uppehållstillstånd och har tills vidare stannat kvar i Filipstad. Det har gett kommunen en folkökning och det är begripligt att kommunpolitiker, hårt drabbade av den långvariga befolkningsminskningen, suger på den karamellen.
Men hur länge varar den glädjen?
Låt oss jämföra med 1990-talet, då flyktingar från Balkan kom till Sverige. En del av dem hamnade också i kommuner som Filipstad och bromsade i varje fall upp befolkningsminskningen. Men i dag har flertalet flyttat. Det är mycket troligt att detsamma kommer att hända med somalierna. Det blir inte lätt för dem att hitta jobb i Filipstad, och alla kan inte öppna pizzerior eller andra former av restauranter. Staten betalar under två år för deras uppehälle. Därefter får kommunen ta över och ge dem försörjningsstöd. Det tycker inte kommunpolitikerna är lika roligt.
Men Filipstad kommer även i fortsättningen att tacka somalierna för att de såg till att det blev ett avbrott i de många åren med befolkningsminskning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar