Är ADHD och autism vanligare i Sverige än i andra länder?

Den senaste Pisa-undersökningen slog ned som en bomb och har framkallat en häftig debatt om bristerna i skolan - och vad de beror på.

SR:s P1 har tagit upp situationen för barn med ”särskilda behov” och visar att de inte får det stöd som de har rätt till. Hjälpen kan handla om att de regelbundet får undervisning i mindre grupper, men rektorer hänvisar till att ”det inte finns pengar”. I ett inslag i dag (9/12) framträdde både lärare och föräldrar och vittnade om det kaos som kan utbryta i klasser, där det finns elever med särskilda behov, som inte fått sitt lagstadgade stöd. Det kan leda till att – som en förälder sa – ”ingen lär sig någonting.”

   Om vi backar några årtionden, så försökte skolor lösa detta problem genom att sätta elever med problem att i särskilda klasser, s.k. observationsklasser, som undervisades av speciallärare.  Men det stred mot en grundläggande tanke hos majoriteten av skolreformatorerna: klassen borde hållas ihop. Att på något sätt nivågruppera elever efter kunskaper stred mot jämlikhetstanken. ”Kvarsittning” (att elever får gå om en årskurs) försvann. Eleven riskerade ju att förlora sina klasskamrater. Försvann gjorde även observationsklasserna; i stället skulle hjälpen ges i den ordinarie klassen. Men av någon anledning togs också speciallärarna bort! Därmed fanns inte kompetenta lärare att ge hjälp. Jan Björklund har återinfört den utbildningen…

       Enligt samma radioprogram i P1 finns det i varje klass minst en elev med särskilda behov.

 Borde inte detta problem vara lika vanligt utanför Sverige? Men ändå ligger Sverige i topp, när det gäller oordning och bråk i klassrummet! Visst kunde det busas, när jag själv var elev, men jag är ganska säker på att det var lugnare på den tiden.  Det finns många förklaringar på det.

Vilken är den viktigaste?

Det måste ha funnits elever ”med särskilda behov” även på den tiden, men det kan inte ha varit många som fick hjälp.

Hur klarade de sig?

Är det något i samhällsutvecklingen, som leder till att fler barn än förr får ADHD, autism eller andra syndrom?

Är det inte snarare så att det är lättare att upptäcka dessa elever idag?

   I varje fall tror jag att oordning och kaos i dagens klassrum beror på mycket mer än att det finns elever med särskilda behov.

   Jag fick för cirka två är sedan en beskrivning av en förskola i Spanien. Barnen arbetade i grupper, som var ovanligt stora efter svenska förhållanden. Men det gick alldeles utmärkt; där rådde ordning och reda. 

Inte alls som hos oss!       

        Ett faktum är att det är lätt att få intrycket att grundskolans fäder föredrog ett visst mått av oordning i klassrummet; att ordning förknippades med kadaverdisciplin och ”Caligula-lärare”. (I Ingmar Bergmans film ”Hets”, finns en skräcklärare, som eleverna gett namnet Caligula efter den grymme romerske kejsaren) .