"Det var på Sandgrund vi mötte varandra."

På Sandgrundsudden i Karlstad låg restaurangen och danspalatset Sandgrund.

 Överallt i Sverige fanns det människor som kände till Sandgrund!

    Sandgrund skapades 1960, men hade sin storhetstid under 1980-talet och några år in på 1990-talet.

   Till Sandgrund kom inte bara Karlstadsbor, dit åkte danslystna, som kunde bo 15-20 mil från Karlstad, men som trots den långa resan fram och tillbaka tyckte det var värt ett besök. Eller också tog de in på hotell i Karlstad. Då behövde de inte missa ”sista dansen"!  I publiken gick det också att hitta en och annan norrman.

   När företag eller organisationer höll konferenser i Karlstad, började deltagare att skruva på sig, om konfererandet drog ut på tiden. För de betraktade det som självklart att det gällde att passa på och avsluta kvällen med ett besök på Sandgrund, när man nu ändå var i Karlstad.

    Och naturligtvis gick många till Sandgrund inte enbart för att dansa - även om alla gillade det. På Sandgrund gick det att hitta det som kunde bli den stora kärleken – och många lyckades.

   Nu har boken om Sandgrund kommit, och den har fått ett mycket passande namn: Det var på Sandgrund vi mötte varandra. Texten är skriven av Gunvor Nyman, f.d. journalist och ledarskribent på Värmlands Folkblad.

   Men hur förklara att succén Sandgrund tvingades ge upp?

Själv fick jag mina onda aningar, när jag såg att Sandgrund också dragit igång något som kallades ”Blue Moon Bar”.

  ”Dom måste dra till sig diskotekgenerationen, som inte lärt sig att dansa”, tänkte jag.

Tyvärr hade jag nog rätt. Pardans hade upphört att vara ”inne”. Blir det inte ett tillskott av danskunniga, som avlöser dem som dansat färdigt, kan inget danspalats i världen överleva.

   Det finns fler förklaringar, men detta är nog den viktigaste.