Den frågan diskuterades idag i Studio Ett, som uppmärksammat
en debattartikel i Svenska Dagbladet. Enligt författaren Jan Jönsson intar dagens föräldrar en alltför likgiltig attityd till sina barns skolgång.
Ett exempel är
föräldrar, som utan vidare gör utrikes semesterresor mitt under en termin och
förutsätter att barnen ska få följa med. Att åka när det är lov i skolan vill
de inte göra, för då är det dyrare. Rektor Jönsson säger nej till föräldrarnas
begäran, men de åker ändå.
Det där har jag
själv en hel del erfarenhet av. I min dåvarande skola skulle klassföreståndaren
pröva föräldrarnas begäran. Så småningom blev det praxis att säga ja, under
förutsättning att eleven av undervisande lärare fick arbetsuppgifter att göra
under hela semesterveckan.
Det var
naturligtvis inte ett bra system, och det fungerade allt sämre, eftersom
semesterresorna hade en tendens att öka.
En av mina kvinnliga
kolleger råkade riktigt illa ut. Två gymnasiepojkar begärde av henne ledigt
under en vecka för en ”fotbollsresa” till England. Hon sa nej, varpå gossarna
deklarerade ”då åker vi ändå!” När de mycket riktigt var frånvarande, när
veckan för fotbollsresan hade inletts, ringde hon till den ena pojkens hem och
frågade efter honom. Hans pappa svarade och sa att sonen låg sjuk i ”40 graders
feber”. Hon ringde nästa dag och fick av pappan beskedet att han var ”något
bättre” och därför tagit sig en promenad(!) Då gav hon upp och överlämnade
ärendet till rektorn, som egentligen bara kom fram till att han inte kunde göra
någonting åt det.
När föräldrar är så
ointresserade av barnens skolgång att de till och med hjälper dem att skolka,
kan det knappast bli värre. Inte undra på, om resultaten sjunker!
Märk att Sverige ska konkurrera med länder, där föräldrarna
är helt engagerade i barnens skolgång
och gör allt för att de ska få
skyhöga betyg och komma in på universitet och högskolor. Vilken kontrast!
Jan Jönsson nämner också att lågstadieföräldrar kommer med
sina barn 20-30 minuter för sent. Om lärarna kontaktar hemmet om detta, ringer
föräldrarna till rektorn och klagar över att ha ”besvärats med småsaker”.
Men han menar att
det är hela vuxenvärlden inklusive
skolmyndigheterna som har bristande respekt för skolvärldens behov. Han
pekar på att det i skolkretsar finns en vanlig uppfattning att läxor alltför mycket inkräktar på elevers
övriga fritidsaktiviteter. Därför har läxor avskaffats i många skolor! Det får allvarliga följder. För att bli
en bra läsare krävs mycket och regelbunden läsning. ”Att svenska elevers läsförmåga sjunker när flera timmars
läsning hemmavid per vecka tas bort förvånar därför inte.”
Även högpresterande elevers resultat sjunker, när skolan
inte erbjuder möjlighet att lära sig metoder för självstudier eller ger
möjlighet till ansträngning.
Själv kan jag
vittna om att även dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ)
(frid över dess minne!) försökte avskaffa läxor, till och med på gymnasiet. Det handlade om ett försöksprojekt i
samhällskunskap. Undervisningen skulle framförallt bestå i att eleverna tittade
på tv-program (SÖ hoppades kunna spara lärartimmar!) och diskuterade. Då
behövdes det inte några läxor. Så småningom insåg deltagande lärare från fyra
eller fem skolor att eleverna inte lärde sig någonting och projektet avbröts.
Detta utspelade sig
i början av 1970-talet. Flumpedagogiken hade trängt in på SÖ, i regeringen, och
den blomstrade bland universitetspedagoger. Där finns de fortfarande kvar.
Visserligen utan inflytande på skolan – det har Jan Björklund satt stopp för. Men
de bidar sin tid, i hopp om att få makt, när de rödgröna vinner valet! De finns
inom socialdemokraterna, även om viss tillnyktring har ägt rum där. Mona Sahlin
ville på sin tid avskaffa betygen på gymnasiet.
Jan Jönsson avslutar
med några påpekanden:
Undervisningstiden måste bli helig.
Eleverna måste ha klart för sig att goda resultat kräver tid
och ansträngning.
Det är föräldrarnas ansvar att skapa goda förutsättningar
för barnens skolgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar