Ljuger flyktingbarn om sin ålder?

År 2004 kom det 388 ensamkommande barn, 2012 var de fler: 3578. Migrationsverket räknar med att det fram till 2017 årligen kommer cirka 4 100. I så fall en tiodubbling sedan 2004.

   Det är onekligen en kraftig ökning. Men siffrorna kan vara missvisande. Det finns nämligen misstankar om att ett okänt antal flyktingbarn i själva verket varit vuxna, d.v.s. 18 år eller äldre.

   Migrationsverket gör sin åldersbedömning enbart genom att hålla ” ett eller flera åldersorienterade samtal med den sökande”. Endast i undantagsfall genomförs en medicinsk bedömning, och den är frivillig. Om osäkerhet råder om åldern, föredrar Migrationsverket att fria.

   Många kommuner, som tar emot flyktingar, anser att åldersutredningarna är missvisande. Sveriges Radio P4 testade det i Norrbotten genom att prata med sex av länets kommuner. Det gav samma resultat: Flertalet barn var över 18 år.

   Det finns på nätet än värre uppgifter, men observera att jag är mycket osäker om hur pålitliga  är. Här ett exempel:
Migrationsverket skall ha gjort en medicinsk åldersbestämning. Den kom fram till att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder.
I några fall skall helt vuxna personer blivit godkända som flyktingbarn. En gång handlade det om en man i 30-årsåldlern.
Här en länk till slutsatsen att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter:
http://www.exponerat.info/86-procent-av-de-ensamkommande-till-sverige-ljog-om-sin-alder/#ixzz2rQxXxjvb

Om detta kan i varje fall en slutsats dras: Migrationsverket måste ha bättre rutiner, när det gäller att bedöma åldern. Ett skäl är att det lätt sprids rykten om slarv, något som skapar negativa attityder till både Migrationsverket och de asylsökande.

Jag har tidigare ifrågasatt begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”. Borde det inte heta ”ensamkommande flyktingpojkar? Jag har bara kommit i kontakt med – eller läst om – pojkar. Migrationsverket har i sin statistik inga diagram som beskriver könsfördelningen. I varje fall har jag letat förgäves. Det enda jag hittat är en notis om att flickorna 2013 utgjorde 17 procent av hela antalet ensamkommande.
Vad händer flickorna efter det att de anmält sig som sökande? Det inträffar ju att asylsökande barn försvinner spårlöst efter ankomsten till Sverige. För några år sedan kom det många kinesiska barn, som plötsligt inte fanns kvar på sin förläggning.
Kan det vara så att även flickor råkar ut för detta?

I allmänhet smugglas de ensamkommande till Sverige, vilket kan kosta mer än 100000 kronor. Det kan knappast fattiga föräldrar betala. Det sägs att problemet löses genom att föräldrarna får hjälp av sin släkt. Alla ställer upp i förhoppning om att den unge, som ger sig iväg på en livsfarlig resa, ska få ett bra liv, något som de bedömer som omöjligt i hemlandet. Kritiker har menat att det egentliga syftet är att övriga i familjen, efter det att den ensamkommande fått uppehållstillstånd, ska få uppehållstillstånd som anhöriga. Enligt Migrationsverket är detta ovanligt, även om det är sant att föräldrar och syskon har rätt att söka anknytning.
   Den låga andelen flickor kan förklaras med att familj och släkt inte vill utsätta flickor för en farlig resa. Men det kan också vara så att de tycker det är viktigare att ge pojkar den möjligheten.
 De flesta barnens föräldrar är säkert mycket fattiga. Men i t.ex. Afghanistan finns även ett antal extremt rika familjer, som inte skulle ha några problem med att finansiera en smugglingsresa. Livet i Afghanistan innebär dock ständig livsfara; de kan därför vara intresserade av att ge några av sina söner chansen att komma till ett säkrare land, där de också kan få kvalificerad utbildning.

  Ett ensamkommande flyktingbarn kostar Migrationsverket mer än en vuxen flykting. Barnet behöver ju någon som ersätter föräldern, t.ex. en ”god man”. Om denna grupp fortsätter växa, kan följden bli fler avslag för asylsökande, som borde ha rätt till asyl. Det skulle Migrationsverket naturligtvis förneka, men jag är övertygad om att det är så – utifrån vad som tidigare hänt.

   Ett bra exempel är den förordning på 1990-talet, som gav bosnierna uppehållstillstånd på grund av kriget. Helt riktigt, men följden blev att i stort sett alla albaner fick avslag – med katastrofala följder: De kunde bli misshandlade redan då de kom till gränsen; andra dog under kriget. En av cheferna för dåvarande Utlänningsnämnden menade ”det skulle bli för dyrt” att också ge uppehållstillstånd till albanerna. De som lyckades hålla sig kvar i Sverige fick några år senare samma möjlighet som bosnierna, om de ingick i en familj med barn.

   Visst, många ensamkommande barn är säkert berättigade till att få stanna, men det finns anledning att granska asylprocessen noggrannare. Inte minst på grund av gruppens snabba tillväxt.