Förtjänar Zlatan sin hjältegloria?

Medierna har öst beröm över Zlatan efter 2-1 matchen mot Österrike, som ledde till att Sverige är klart för play-off. Han framställs som hjälte, frälsaren. Längst gick Aftonbladet, som lät Zlatan ersätta Jesus på den berömda staty, som står på toppen av Corcovado-berget i Rio de Janeiro.

     Berömmet och hyllningarna ledde till att det gula kort, som Zlatan helt i onödan drog på sig, inte uppmärksammades. Det innebär ju att han inte får spela i den avslutande matchen mot Tyskland. Och det kan i sin tur få till följd att Sverige får hårdare motstånd än nödvändigt i den första play-off matchen. Därmed riskerar vi att trots allt missa VM i Brasilien, eftersom det svenska landslaget är så beroende av honom. Det brukar ju vara han, som gör målen eller står för de målgivande passningarna.

   Zlatan är inte bara lagkapten i landslaget. Han är kungen. När landslaget dras samman inför matcher, håller han egna presskonferenser, där han sällan säger annat än självklarheter. Men ibland får han frågor om avstängningar eller fotbollsbråk, som han råkat ut för i ligamatcher.  

   Tyvärr har hela hans fotbollskarriär varit kantad av intermezzon av olika slag. Det började direkt efter det att han debuterat i allsvenskan för Malmö FF. Jag minns hans reaktion, när Malmö på hemmaplan fick storstryk av IFK Göteborg. 0-5 eller 0-6. Inte undra på att Malmöspelarna kände sig förnedrade! Men Zlatans tilltag att stå och räcka ut tungan till journalister, som ville tala med honom, kändes inte bra!

   På den vägen har det fortsatt under hela hans karriär. Han ger spelare i motståndarlag tjuvnyp, han hamnar i gräl, han får gula – eller – röda kort.

   Är det rimligt att en så obalanserad spelare är lagkapten?

Men ingen kan förneka att han förmodligen är Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare.